En ny tid är här

Nytt år. Det är skönt att allt är över och tillbaks till det normala. Fast normalt kommer det aldrig bli. Han fattas mig. Pappa. Trots att han var sjuk i Alzheimer i flera år och inte bodde hemma så fanns han ju ändå där hos oss. Nära. Bara tio minuters promenad bort. Och i hjärtat närmare än närmast.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har ett sjätte sinne. För jag tror att det var därför som jag kunde känna hans närvaro så starkt efter hans död. Varje dag fram till begravningen så kom han på besök med sin doft, sitt skratt och sina kloka ord. Samma dag som bisättningen var så kom han och slog några hammarslag på vårt hus, han ville väl testa om det var bra virke :) Nu är det lugnare, men han finns här, det känner jag.

Vi pratar mycket om morfar och vi har ett foto när han håller Skruttan när hon var sex dagar gammal. Hon funderar och säger så kloka ord. En dag så frågade jag om hon var mamma flicka och hon svarade nä, pappas. När jag sa att jag också var pappas flicka så började tårarna rinna. Hon svarade då: du kan få min morfar som pappa. Jag ska åka till himlen och hämta honom Sen gav hon mig en kram och sa nu gråter vi inte mer. Älskade unge! Vem behöver poesi med ett sån liten ängel i huset?

Tack ALLA för de fina ord som ni skrivit här på bloggen. Alla ord har gått rakt in i hjärtat.

Det där med ny tid…Jag känner verkligen att våren drar i mina tår. Jag har bokat tid för att färga håret (de gråa stråna förökade sig i samband med sorgen) och jag känner att jag måste ta hand om min kropp som har förfallit lite. Körkortet måste tas tag i (pappa jublar i himlen) och jag har ny energi till att fixa här hemma med huset – och trädgården.

Och så bloggen. Även den ska få sig en makeover. Små små skönhetsingrepp, lite nya kläder. Lite piff. Men jag ska bara låta den få bättre självförtroende, jag skickar den inte under kniven. Jag vill bara låta den sträcka på ryggen lite.

På återseende.