Makeover

Visst blev jag fin? Säg nu inte att ni inte ser något...

Loppisfyndat!

Jag har på sistone fått ett stort loppisbegär, och ett nästan lika stort antikvitetstvprogrambegär. Och nu har vi BBC...
Skruttan och jag går ofta på loppisrundor, hon som är ganska plockig i vanliga fall vet vilka saker man kan titta närmare på:
"mamma, den här är inte i glas eller porslin"

Senaste fynden är en tavla av Axel Tallberg och en skål, "Tärna" från Göteborgs porslinsfabrik.


60 för tavlan och 50 för skålen! De blir fina i vår matsal som går i lite äldre stil.

En ny tid är här

Nytt år. Det är skönt att allt är över och tillbaks till det normala. Fast normalt kommer det aldrig bli. Han fattas mig. Pappa. Trots att han var sjuk i Alzheimer i flera år och inte bodde hemma så fanns han ju ändå där hos oss. Nära. Bara tio minuters promenad bort. Och i hjärtat närmare än närmast.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har ett sjätte sinne. För jag tror att det var därför som jag kunde känna hans närvaro så starkt efter hans död. Varje dag fram till begravningen så kom han på besök med sin doft, sitt skratt och sina kloka ord. Samma dag som bisättningen var så kom han och slog några hammarslag på vårt hus, han ville väl testa om det var bra virke :) Nu är det lugnare, men han finns här, det känner jag.

Vi pratar mycket om morfar och vi har ett foto när han håller Skruttan när hon var sex dagar gammal. Hon funderar och säger så kloka ord. En dag så frågade jag om hon var mamma flicka och hon svarade nä, pappas. När jag sa att jag också var pappas flicka så började tårarna rinna. Hon svarade då: du kan få min morfar som pappa. Jag ska åka till himlen och hämta honom Sen gav hon mig en kram och sa nu gråter vi inte mer. Älskade unge! Vem behöver poesi med ett sån liten ängel i huset?

Tack ALLA för de fina ord som ni skrivit här på bloggen. Alla ord har gått rakt in i hjärtat.

Det där med ny tid…Jag känner verkligen att våren drar i mina tår. Jag har bokat tid för att färga håret (de gråa stråna förökade sig i samband med sorgen) och jag känner att jag måste ta hand om min kropp som har förfallit lite. Körkortet måste tas tag i (pappa jublar i himlen) och jag har ny energi till att fixa här hemma med huset – och trädgården.

Och så bloggen. Även den ska få sig en makeover. Små små skönhetsingrepp, lite nya kläder. Lite piff. Men jag ska bara låta den få bättre självförtroende, jag skickar den inte under kniven. Jag vill bara låta den sträcka på ryggen lite.

På återseende. 

Begravningen är över

Och jag summerar denna fina dag (som bjöd på både tårar och skratt) med Skruttans ord, mer behövs nämligen inte sägas;

"Morfar är inte död, han är en ängel. Han har flugit iväg. Han är glad och skrattar"

Ordlös

Min pappa lämnade oss på julafton. Det var ett fint avsked, hela familjen var vid hans sida. Och vi känner tacksamhet att han äntligen fått ro.



...Men åh vad jag saknar dig pappa!

Glädje och sorg

De går båda hand i hand. Så är det. Bara att acceptera. Jag har snart ingen pappa kvar i livet och det är tufft så här kring jul. Jag har ett hus att julpynta, ett hus som jag så gärna hade velat visa honom. Snickaren. Skruttan har i dagarna lärt sig hur man håller i en hammare; "långt ner på skaftet". Morfar lever vidare. Hos oss. Genom oss.

Lite foton!

På trappen upp till övervåningen, här är det både kaos och jättefint på samma gång. Både jag och maken är fascinerade över att den gamla taklampan i glas överlevt i vårt källarförråd under alla dessa år (samt ett par flyttar) Den har en gång tillhört faster Rut, min morfars syster. Och nu, många många år senare har den äntligen hittat hem :)

Feministen i mig

Idag kom det igen. Det händer då och då att människor tror att Skruttan är en pojke. Idag slog jag följe (visade vägen) med en mormor som skulle lämna sitt barnbarn på dagis och då kom frågan; "och på vilken avdelning går den här lille mannen?"

Och vet ni. Jag blir glad när folk misstar sig. Det är inte så att jag inte vill att hon ska se ut som en flicka, men jag blir glad över att det inte alltid är så uppenbart. För då blir hon sedd som det hon är; ett barn.

Foton på huset…

…kan jag tyvärr inte ge er av den enkla anledningen att jag inte har några! Imorgon ska vi dit och träffa ägarna och godkänna flyttstädningen och lära oss hur bergvärmen fungerar. Och då är det väl inte läge att gå runt och fota…? Asså ja ska bara ta lite bloggbilder om det är ok?

På torsdag e.m ska vi till banken och sen är det vårt, bara vårt :) Då kan jag springa runt i mörkret och ta en massa dåliga foton. Eller så väntar jag tills fredag.

På tal om att springa så går det knappast att gå normalt här hemma – överallt är det flyttlådor och är det inte det så är det sopsäckar. Lite hoarder-läge. Men snart är det över och nästan 200 kvm väntar på oss! Och nu har jag kommit på vad jag kan göra när vi tömt alla sopsäckar på dess innehåll. Måste bara ta mig till N.Y först.

Mammaskryt

Jag måste. Hon är ju så fin, och vad mycket som händer just nu! En liten människa som just nu inte gillar pippilotter/hårspännen/flätor, som älskar husmanskost och pratar om döden, vargar och monster. Som leker att den gamla läragåvagnen är en rullator och som har ett stort musiköra. Som vaknar nästan varje morgon med orden; jag har sovit hela natten (vilket är sant) eller varianten; jag har sovit jättebra.

Och så bokstäver. Magnus,  Brasse och Eva. Hon sa aoezåäö när vi var på 2,5-årskollen (och stolta mamman sträckte lite på sig…) Bokstäver har hon varit fascinerad av ett tag nu och kan peka ut flera, siffror har hon däremot inte varit så intresserad av att vare sig skriva eller “läsa”. Men när man får greppa stora tuschpennan och hjälpa mamma märka flyttlådorna är det jättekul. Den här ska till rum nummer 4, vilket är…få se…lilla rummet på första våningen.